Våldets svanseffekt i barnuppfostran
Min uppväxt gjorde ont.
Faktiskt skitont.
Den var kantad av våld, på en hel del olika sätt, och nu har jag själv två barn.
Hur skyddar jag de från våldet som faktiskt, trots att jag mår bra idag, har givit mig så många utmaningar att jag har fått pausa de utmaningar som naturligt ska fokuseras på i till exempelvis barndomen och tonåren.
Jag syftar på att landa i vem man är, hitta egna värderingar, få en egen kroppsuppfattning, kunna ta in idrott, och få en sund relation till mat och kärlek.
I stället fokuserade min kropp på att jag hade ont i magen och huvudet som den inte så effektivt försökte dämpa med mat. Mina tankar fokuserade på vad som skulle möta mig när jag kom hem och jag överlevde vardagen i stället för att leva den.
Jag har inget behov av skydda mina barn från att uppleva direkt våld eftersom ingen av oss här hemma är direkt våldsam (förutom mnin tvååring som för tillfället bits i stället för att prata). Inte heller någon annan i deras sociala nätverk.
Min funderingar är i stället hur jag ska skydda de från svanseffekten av det våldet som jag själv utsattes för, både som mottagare av och betraktare av.
För, ärligt talat, så har jag fått bieffekter av det och de blir, vilket jag är tacksam för, tydligare ju mer jag speglas av min snart femåring.
Eftersom att jag blev ett offer som barn, och under många år anammade ett offerbeteende, så har jag kommit på mig med att tro att mina barn, främst min äldsta på grund av hans ålder, behöver skyddas från omvärlden på något sätt.
Jag får ständigt påminna mig om att jag Vill tro att han är stark. Jag skriver vill, eftersom ett måste inte på någotvis lockar fram viljan i mig.
I den här utmaningen så är viljan den starkaste kraften. Jag Vill därför tro att han är kapabel att var herre nog att kunna sätta gränser till sina kompisar, klara av att umgås i sociala sammanhang, lösa en konflikt och annat som är viktigt ii hans ålder. I den mån en femåring klarar av det givetvis.
Om inte jag tror det, hur ska han själv kunna tro det?
Nu gissar jag att det finns någon där ute som tänker tanken att jag kanske lägger för stort ansvar på ett litet barn. Det vill jag givetvis inte göra.
Men jag vill tro att han har rätt till chansen att sätta gränser innan jag springer fram och gör det för han. Att han får möjlighet att leka innan jag som mamma går in och styr leken och att han provar att lösa konflikten själv innan jag klampar in och domderar.
Eftersom, om jag skulle göra det, gör det av fel ansledning och då av den anledningen att skydda honom från någonting - vad som helst - som barnet i mig var rädd för som liten.
Mitt mål i deras uppfostran är att de ska känna att världen är full av möjligheter och att de har alla resurser som finns för att prova, utforska och leva dessa möjligheter. Att de kan ta för sig och skapa det liv som de vill ha. Att de har makten att ge sig själva allt de vill och att livet är kul eftersom det är formbart och vi väljer hur vi vill leva det.
Jag tänker att, om jag med min bakgrund och med de verktygen som gavs mig som barn, kan känna mig så lycklig och tllfreds som jag gör idag då vill jag ge det vidare.
det bästa sättet att göra det på är att bidra med den delen av mig, som hittade hem, vidare till mina barn. För det är en kraft jag har och den har jag fått av en anledning.
Vem är inte bättre mottagare av den kraften än mina egna efterlevande?
Men för att fullt ut ge vidare av den, så balanserar jag varje dag med att ifrågasätta mina gränser med mitt tidigare så viktiga beskydd av mig själv eftersom det verktyget, som jag faktiskt behövde då under uppväxten, gärna vill komma tillbaka och ta sig utrymme i min barnuppfostran.
Jag tror att ett sätt att lösa den utmaningen är att ta pauser. Små pauser under dagen eller veckan och fundera på hur jag vill att nästa stund i vårat umgänge ska se ut. Och vad jag vill att han eller hon ska få med sig av den stunden.
För svaret blir alltid att jag vill att de ska få med sig kärlek, i gränssättning, frihet, vägledande och i kontakt med sin omgivning.
Det blir alltid svaret.
Faktiskt skitont.
Den var kantad av våld, på en hel del olika sätt, och nu har jag själv två barn.
Hur skyddar jag de från våldet som faktiskt, trots att jag mår bra idag, har givit mig så många utmaningar att jag har fått pausa de utmaningar som naturligt ska fokuseras på i till exempelvis barndomen och tonåren.
Jag syftar på att landa i vem man är, hitta egna värderingar, få en egen kroppsuppfattning, kunna ta in idrott, och få en sund relation till mat och kärlek.
I stället fokuserade min kropp på att jag hade ont i magen och huvudet som den inte så effektivt försökte dämpa med mat. Mina tankar fokuserade på vad som skulle möta mig när jag kom hem och jag överlevde vardagen i stället för att leva den.
Jag har inget behov av skydda mina barn från att uppleva direkt våld eftersom ingen av oss här hemma är direkt våldsam (förutom mnin tvååring som för tillfället bits i stället för att prata). Inte heller någon annan i deras sociala nätverk.
Min funderingar är i stället hur jag ska skydda de från svanseffekten av det våldet som jag själv utsattes för, både som mottagare av och betraktare av.
För, ärligt talat, så har jag fått bieffekter av det och de blir, vilket jag är tacksam för, tydligare ju mer jag speglas av min snart femåring.
Eftersom att jag blev ett offer som barn, och under många år anammade ett offerbeteende, så har jag kommit på mig med att tro att mina barn, främst min äldsta på grund av hans ålder, behöver skyddas från omvärlden på något sätt.
Jag får ständigt påminna mig om att jag Vill tro att han är stark. Jag skriver vill, eftersom ett måste inte på någotvis lockar fram viljan i mig.
I den här utmaningen så är viljan den starkaste kraften. Jag Vill därför tro att han är kapabel att var herre nog att kunna sätta gränser till sina kompisar, klara av att umgås i sociala sammanhang, lösa en konflikt och annat som är viktigt ii hans ålder. I den mån en femåring klarar av det givetvis.
Om inte jag tror det, hur ska han själv kunna tro det?
Nu gissar jag att det finns någon där ute som tänker tanken att jag kanske lägger för stort ansvar på ett litet barn. Det vill jag givetvis inte göra.
Men jag vill tro att han har rätt till chansen att sätta gränser innan jag springer fram och gör det för han. Att han får möjlighet att leka innan jag som mamma går in och styr leken och att han provar att lösa konflikten själv innan jag klampar in och domderar.
Eftersom, om jag skulle göra det, gör det av fel ansledning och då av den anledningen att skydda honom från någonting - vad som helst - som barnet i mig var rädd för som liten.
Mitt mål i deras uppfostran är att de ska känna att världen är full av möjligheter och att de har alla resurser som finns för att prova, utforska och leva dessa möjligheter. Att de kan ta för sig och skapa det liv som de vill ha. Att de har makten att ge sig själva allt de vill och att livet är kul eftersom det är formbart och vi väljer hur vi vill leva det.
Jag tänker att, om jag med min bakgrund och med de verktygen som gavs mig som barn, kan känna mig så lycklig och tllfreds som jag gör idag då vill jag ge det vidare.
det bästa sättet att göra det på är att bidra med den delen av mig, som hittade hem, vidare till mina barn. För det är en kraft jag har och den har jag fått av en anledning.
Vem är inte bättre mottagare av den kraften än mina egna efterlevande?
Men för att fullt ut ge vidare av den, så balanserar jag varje dag med att ifrågasätta mina gränser med mitt tidigare så viktiga beskydd av mig själv eftersom det verktyget, som jag faktiskt behövde då under uppväxten, gärna vill komma tillbaka och ta sig utrymme i min barnuppfostran.
Jag tror att ett sätt att lösa den utmaningen är att ta pauser. Små pauser under dagen eller veckan och fundera på hur jag vill att nästa stund i vårat umgänge ska se ut. Och vad jag vill att han eller hon ska få med sig av den stunden.
För svaret blir alltid att jag vill att de ska få med sig kärlek, i gränssättning, frihet, vägledande och i kontakt med sin omgivning.
Det blir alltid svaret.
