70 år och hon är yngre än mig
Jag går ju en webbutbildning i retorik / föreläsarteknik nu. Den ges av Snackasnyggt. I den tas det upp hur man ska fånga upp lyssnarnas fördomar direkt. Detta för att väldigt förenklat, få dem att fokusera på vad du vill förmedla i stället för att fundera över sina fördomar om dig som talare. Bland annat nämns det att vi svenskar är väldigt fokuserade på ålder och att vi därför bör ta upp vår ålder direkt - annars kommer lyssnarna sitta och grunna på vilken siffra som passar mig.
Då börjar ju jag givetvis gå i spinn. Ni som någon gång har träffat mig vet att jag ser ung ut (i alla fall innan man fokar på mina silverslingor). Av den anledningen hamnar jag ofta i åldersfällan i konversationer. Jag säger fällan eftersom det är krångligt att ta sig upp ur det nätet.
Då börjar ju jag givetvis gå i spinn. Ni som någon gång har träffat mig vet att jag ser ung ut (i alla fall innan man fokar på mina silverslingor). Av den anledningen hamnar jag ofta i åldersfällan i konversationer. Jag säger fällan eftersom det är krångligt att ta sig upp ur det nätet.
Den andra: Hur gammal är du?
Jag: 39
Den andra Hahaha. Ja visst. Hur gammal är du?
Jag: 39
Den andra: Ja visst Sure! På allvar,... Är du det? Asså, på RIKTIGT???
Jag Ja, faktiskt.
Den andra: Men... Du ser så UNG ut!
Ja, ni fattar. Fortsättningen är en kvart, tjugo minuter om dels att jag ser ung ut och dels att jag känns ung och fortsättningsvis en del mummel tills den andra har gått vidare till någon under 30-strecket.
Vad är en ålder då? Är det siffran som sätter ribban för vilka vi är eller sitter det i hur mycket man har landat i vem man är och / eller vill vara?
Är jag yngre än dem i mitt sociala nätverk som är jämngamla (ur sifferperspektiv) om jag har fler yngre vönner (också detta är satt i sifferram)?
Sitter inte ålder i själen? Blir man inte gammal först när kroppen och själen bestömmer sig för att dra ned på takten?
Min mamma var gammal under hela min uppväxt. Hon var trött och ofta ledsen och led på tillvaron. Inte konstigt med tanke på omständigeterna (äs gamla inlägg) som hon såg det som omöjligt att ta sig ur.
Däremot, ungefär en månad efter att jag officiellt hade lämnat föräldrahemmet, så bröt hon sig loss från min pappa. Sen den dagen känns hon yngre för varje år som går. Hon reser inom Sverige och runt i världen mellan tre - sex gånger per år, är aktiv i en hel del styrelser och organisationer, går på middagar nästan varje vecka och hänger på restauranger, krogar och med barnbarnen. Hon är ung. Och är 70 år.
Med min mamma som förebild har jag svårt att se ålder som en siffra. Jag tror bestämt att den sitter i sinnena.
Tips för kvällen: Se Stocktown en musikdokumentär - ikväll på SVT kl 22.00
Jag: 39
Den andra Hahaha. Ja visst. Hur gammal är du?
Jag: 39
Den andra: Ja visst Sure! På allvar,... Är du det? Asså, på RIKTIGT???
Jag Ja, faktiskt.
Den andra: Men... Du ser så UNG ut!
Ja, ni fattar. Fortsättningen är en kvart, tjugo minuter om dels att jag ser ung ut och dels att jag känns ung och fortsättningsvis en del mummel tills den andra har gått vidare till någon under 30-strecket.
Vad är en ålder då? Är det siffran som sätter ribban för vilka vi är eller sitter det i hur mycket man har landat i vem man är och / eller vill vara?
Är jag yngre än dem i mitt sociala nätverk som är jämngamla (ur sifferperspektiv) om jag har fler yngre vönner (också detta är satt i sifferram)?
Sitter inte ålder i själen? Blir man inte gammal först när kroppen och själen bestömmer sig för att dra ned på takten?
Min mamma var gammal under hela min uppväxt. Hon var trött och ofta ledsen och led på tillvaron. Inte konstigt med tanke på omständigeterna (äs gamla inlägg) som hon såg det som omöjligt att ta sig ur.
Däremot, ungefär en månad efter att jag officiellt hade lämnat föräldrahemmet, så bröt hon sig loss från min pappa. Sen den dagen känns hon yngre för varje år som går. Hon reser inom Sverige och runt i världen mellan tre - sex gånger per år, är aktiv i en hel del styrelser och organisationer, går på middagar nästan varje vecka och hänger på restauranger, krogar och med barnbarnen. Hon är ung. Och är 70 år.
Med min mamma som förebild har jag svårt att se ålder som en siffra. Jag tror bestämt att den sitter i sinnena.
Tips för kvällen: Se Stocktown en musikdokumentär - ikväll på SVT kl 22.00
Banan eller apelsin?
Jag prenumererar på lite nyhetsbrev och mejl som förgyller mina måndagar och gör veckan mer innehållsrik. Ett av dessa kommer från Olof Röhlander som arbetar som inspiratör och mental tränare (nya ordet för coach gissar jag).
I veckans peptalk skriver han om att göra val och det har jag nu gått igång på.
Jag har en del människor runt omkring mig som är rädda för det här med val. Det är som om de upplever val som någonting farligt. Det är typ:
- Banan eller Apelsin?
I veckans peptalk skriver han om att göra val och det har jag nu gått igång på.
Jag har en del människor runt omkring mig som är rädda för det här med val. Det är som om de upplever val som någonting farligt. Det är typ:
- Banan eller Apelsin?
- Låt mig tänka...
En timme går
- Har du bestämt dig?
- Njaee
En dag går
En timme går
- Har du bestämt dig?
- Njaee
En dag går
- Okej, kom igen nu, banan eller apelsin?
- Vänta lite...
- Men du ska ju bara välja frukt.
En vecka går
- Vänta lite...
- Men du ska ju bara välja frukt.
En vecka går
Apelsin eller äpple?
- Vad hände med bananen?
- Jag har ätit den.
- Mäh!
- Vad hände med bananen?
- Jag har ätit den.
- Mäh!
Vad jag går igång på är alltså sensmoralen att man missar mycket i rädsla av att - just det - missa något. Nu handlar inte alla val om frukter eller färgen på kvällsoutfiten men oavsett djupet i valen vi står inför så handlar det om modet att lita på sin magkänsla.
Blått eller rött? Privat dagis eller kommunalt? Vaccin eller inte?
Om vi litar på magkänslan mer och låter hjärnans matematiska argument vila lite så kan det hända att valen inte längre ter sig så svåra.
Eller så gör de det men då har vi fortfarande inte förlorat någonting. Eftersom vi väljer och inte är passiva.
Är jag ute och cyklar eller har jag en poäng?
Blått eller rött? Privat dagis eller kommunalt? Vaccin eller inte?
Om vi litar på magkänslan mer och låter hjärnans matematiska argument vila lite så kan det hända att valen inte längre ter sig så svåra.
Eller så gör de det men då har vi fortfarande inte förlorat någonting. Eftersom vi väljer och inte är passiva.
Är jag ute och cyklar eller har jag en poäng?
Med rötterna flytande ovanpå
En av mina vänner sade till mig häromdagen att hon upplever det som om jag har gjort en så otrolig resa sen jag hookade med min man. Det var snart åtta år sen som vi bestämde oss för att "resa livet" ihop.
Min väninna har rätt. I den här resan som vi har gjort ihop har min del varit enorm.
Jag minns när vi sågs att jag ständigt hade följe av det som jag då kallade för mina "demoner". Ett dramatiskt ord som för mig också kändes så. Demonerna som följde mig var iklädda minnesskrudar av en alltför hård uppväxt i en familj som inte hittade en enkel väg till kärlek, utan i stället valde slag, alkohol och hårda ord. Dessa demonerna hade med åren gjort mig till en väldigt osäker själ och jag hade, när jag äntligen fick till det med min man som jag trånat efter i sju år, ingen balans att stå stadigt på.
Det har varit en lång väg från att låta min utstrålning vara en ren reflektion av personerna runt mig till att låta mig stråla ut inifrån mig själv.
Jag har låtit min resa fokusera på att bygga mig själv från rötterna och hela vägen upp tills jag i somras bestämde mig för att helt låta mitt liv styras av min magkänsla. Det blir en del, ur andras perspektiv, konstiga val även om de i mig känns så rätt.
Emellanåt dock, som i dag, har jag svårt att få kontakt med de där rötterna. Även om jag känner dem starkt så känner jag mig också vilsen och det är precis som om jag svävar någon centimeter ovanför marken tots att jag vill stå stadigt.
Någon som känner igen sig?
Min väninna har rätt. I den här resan som vi har gjort ihop har min del varit enorm.
Jag minns när vi sågs att jag ständigt hade följe av det som jag då kallade för mina "demoner". Ett dramatiskt ord som för mig också kändes så. Demonerna som följde mig var iklädda minnesskrudar av en alltför hård uppväxt i en familj som inte hittade en enkel väg till kärlek, utan i stället valde slag, alkohol och hårda ord. Dessa demonerna hade med åren gjort mig till en väldigt osäker själ och jag hade, när jag äntligen fick till det med min man som jag trånat efter i sju år, ingen balans att stå stadigt på.
Det har varit en lång väg från att låta min utstrålning vara en ren reflektion av personerna runt mig till att låta mig stråla ut inifrån mig själv.
Jag har låtit min resa fokusera på att bygga mig själv från rötterna och hela vägen upp tills jag i somras bestämde mig för att helt låta mitt liv styras av min magkänsla. Det blir en del, ur andras perspektiv, konstiga val även om de i mig känns så rätt.
Emellanåt dock, som i dag, har jag svårt att få kontakt med de där rötterna. Även om jag känner dem starkt så känner jag mig också vilsen och det är precis som om jag svävar någon centimeter ovanför marken tots att jag vill stå stadigt.
Någon som känner igen sig?
Imorgon är det detta som gäller.
Imorgon är det detta som gäller.
Igår levde jag på Alvedon. Idag lever jag ...
Igår levde jag på Alvedon. Idag lever jag på en mycket bra bok, macchiato, vatten och en bokad intervju.
Jag ska lära mig tala
Har precis köpt en webkurs på snackasnyggt. Där ska jag utveckla mig som föreläsare med hjälp av Elaine Bergqvist.
Minutsnabb vänskap
Barndomsvänner, mammakompisar, respektive, släktingar, någon man träffade på en språkresa eller en semester eller en längre utlandsresa, arbetskollegor...
Och sen finns de här som berör en direkt, vid första ögonkastet. Nu syftar jag på de där inhopparna, som verkligen fastnar i själen.
Jag har varit med om det flera gånger i livet och varje gång så känns det på ett alldeles särskilt sätt inne i mig. Djupt inuti. Det spelar egentligen ingen roll vad som sägs vid ett sånt möte utan vänskapen finns där ändå - utan att underhållas.
Vissa relationer tror jag handlar om att man naturligt har lika värderingar och att den utstrålas i ögonkontakten, kroppsspråket och betoningen av vissa ord.
Till exempel en gammal väninna till mig. Vi ses ungefär en gång varje / vartannat år. Vi umgås inte enskilt heller även om jag tror att vi skulle kunna. Men hon finns i mitt hjärta. Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om jag hade akut behov av en vänskap och jag tror att hon känner likadant. Den relationen grundas tydligt i att vi har lika värderingar.
Sen finns det andra relationer som jag tror handlar om mer spirituell kontakt. Jag skriver det så för att jag tror att vi lever hundratals liv efter varandra och vissa människor träffar man i flera liv - fast i olika former. Ni vet de som man kanske bara möter en gång men man vet redan innan man har pratat med varandra att det finns någonting särskilt i luften. Så särskilt så det känns som om man bara vill vara nära den andra.
Också fyllekontakterna då... Man lär känna varandra på typ sommarfesterna och har galet kul tillsammans. Vid småtimmarna har alkoholen runnit ur men man sitter fortfarande och pratar. Varje gång man ses efter det så minns man vilken härlig person den andra var och kontakten kommer alltid finnas där - om inte förtrollningen bryts. Fast kanske grundas det egentligen i att man vid första kontakten redan på festen hamnade i den där särskilda zonen av minutsnabb vänskap?
Jag bodde i Göteborg ett år när jag var tonåring. Då hängde jag med en kille ett tag som hette Bob. Han hade en syster, Kim, och hon var en sån där minutsnabb vänskap. Vi fastnade för varandra direkt och ingen av oss förstod säkert varför. Jag och Bob fungerade inte i längden. Jag åkte från Göteborg till en bondgård i Ohio och därifrån vidare till Stockholm. Han hamnade på en massa olika båtar och reste säkert runt jorden tio varv. Men genom åren så har jag då och då tänkt på dem, Bob och Kim, och undrat hur det har gått för dem och vad de gör. Så häromdagen så letade jag reda på dem på facebook och det visade sig att Kim bor i Stockholm. Jag ringde henne och i förrgår var vi och käkade en vinlunch på Djurgården. Hur trevligt som helst och jag tror att den minutsnabba vänskapen som vi fick i Göteborg 1989-90 kommer leda till en mycket mer senarelagd och djupare vänskap.
Det jag ville säga med mitt morgonrabbel är egentligen att jag tror att vänskap inte behöver ständig bensin, som parrelationer, utan ibland finns den bara där. I ett ögonkast eller en beröring eller ett samförstånd i luften mellan två personer, så kallad energi.
Ha en fin dag
Och sen finns de här som berör en direkt, vid första ögonkastet. Nu syftar jag på de där inhopparna, som verkligen fastnar i själen.
Jag har varit med om det flera gånger i livet och varje gång så känns det på ett alldeles särskilt sätt inne i mig. Djupt inuti. Det spelar egentligen ingen roll vad som sägs vid ett sånt möte utan vänskapen finns där ändå - utan att underhållas.
Vissa relationer tror jag handlar om att man naturligt har lika värderingar och att den utstrålas i ögonkontakten, kroppsspråket och betoningen av vissa ord.
Till exempel en gammal väninna till mig. Vi ses ungefär en gång varje / vartannat år. Vi umgås inte enskilt heller även om jag tror att vi skulle kunna. Men hon finns i mitt hjärta. Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om jag hade akut behov av en vänskap och jag tror att hon känner likadant. Den relationen grundas tydligt i att vi har lika värderingar.
Sen finns det andra relationer som jag tror handlar om mer spirituell kontakt. Jag skriver det så för att jag tror att vi lever hundratals liv efter varandra och vissa människor träffar man i flera liv - fast i olika former. Ni vet de som man kanske bara möter en gång men man vet redan innan man har pratat med varandra att det finns någonting särskilt i luften. Så särskilt så det känns som om man bara vill vara nära den andra.
Också fyllekontakterna då... Man lär känna varandra på typ sommarfesterna och har galet kul tillsammans. Vid småtimmarna har alkoholen runnit ur men man sitter fortfarande och pratar. Varje gång man ses efter det så minns man vilken härlig person den andra var och kontakten kommer alltid finnas där - om inte förtrollningen bryts. Fast kanske grundas det egentligen i att man vid första kontakten redan på festen hamnade i den där särskilda zonen av minutsnabb vänskap?
Jag bodde i Göteborg ett år när jag var tonåring. Då hängde jag med en kille ett tag som hette Bob. Han hade en syster, Kim, och hon var en sån där minutsnabb vänskap. Vi fastnade för varandra direkt och ingen av oss förstod säkert varför. Jag och Bob fungerade inte i längden. Jag åkte från Göteborg till en bondgård i Ohio och därifrån vidare till Stockholm. Han hamnade på en massa olika båtar och reste säkert runt jorden tio varv. Men genom åren så har jag då och då tänkt på dem, Bob och Kim, och undrat hur det har gått för dem och vad de gör. Så häromdagen så letade jag reda på dem på facebook och det visade sig att Kim bor i Stockholm. Jag ringde henne och i förrgår var vi och käkade en vinlunch på Djurgården. Hur trevligt som helst och jag tror att den minutsnabba vänskapen som vi fick i Göteborg 1989-90 kommer leda till en mycket mer senarelagd och djupare vänskap.
Det jag ville säga med mitt morgonrabbel är egentligen att jag tror att vänskap inte behöver ständig bensin, som parrelationer, utan ibland finns den bara där. I ett ögonkast eller en beröring eller ett samförstånd i luften mellan två personer, så kallad energi.
Ha en fin dag
Damn, jag ser att det blir en massa textfe...
Damn, jag ser att det blir en massa textfel när jag skickar från mobilen. Sorry för det. Jag hoppas ni fattar innebörden i alla fall. Puss
Twittrade om det precis men vill utveckla ...
Twittrade om det precis men vill utveckla tanken här... En man sitter mitt emot mig på blå linjen (t-banan i Sthlm) och ber för sig själv. Jag vill veta vad han ber om. Tänk om det skulle visa sig att våra böner är identiska. Lek med tanken för en stund: I en kyrka ber ca sextio personer om förlåtelse från en högre makt (aka Gud). Om vi ber om förlåtelse innebär det ju att vi tycker /erkänner oss / ha gjort någonting fel. Det kyrkans besökare då gör är väl indirekt att sitta "jag har gjort fel", eller? Sen går många av de hem med en känsla av skuld. Skuld är en tung känsla att bära. Att bära på tunga känslor skapar ett missnöje som vidare utstrålas i dålig energi osv. Så, now 2 the point: Tänk om vi alla bad en gemensam bön men den här gången fylld med tacksamhet. Om vi alla, klockan två eller nåt, tillsammans (i sinnena) tackade - utan att be.om.förlåtelse. Exempelvis "Tack för att vi har tillgång till vatten, tack för maten vi får varje dag, tack för allt vi har möjlighet att ge vidare" med mera, med mera. Tänk vilken cool grej att fylla våra kroppar och själar med. Vilken gemensam kraft vi skulle skapa. Så, för er som vill, gör en klockan två Tacksamhetsbön imorgon.
Kaffe och en penna
Fast idag säger man väl Kaffe och ett tangentbord...
Det är i alla fall det som behövs för att skapa pengar :)
Sitter och filar på en föreläsning. Jag ska lägga ut den här snart, så ni får ta del av den. Inte hela men en teaser.
Har inte ens ett namn på den så nu letar jag efter en annan persons huvud för att bygga tankesmedja med mig.
Det är i alla fall det som behövs för att skapa pengar :)
Sitter och filar på en föreläsning. Jag ska lägga ut den här snart, så ni får ta del av den. Inte hela men en teaser.
Har inte ens ett namn på den så nu letar jag efter en annan persons huvud för att bygga tankesmedja med mig.
Så kallad Evig Kärlek
Jag minns när jag var 6 år och mina föräldrar för första gången bad mig sätta mig vid köksbordet med de. Vi brukade sitta vid köksbordet, det var inte det, det var att det bara var vi. Inte mina bröder.
Stämningen var spänd. Pappas ständigt närvarande Coca-Cola-rödvinsblandning skvalpade till och med i glaset som han höll i. Och efter en viss tvekan kom de där orden:
- Vi ska skiljas.
Och ett sug av lycka gick genom min mage. Som ett
- Yiiihaaa! Två rum!!! Jag ska få två rum. Två, Two, Dos!!!!
Det är sant. Ungefär så kändes det. Jag hade nämligen en kompis, Annika, som hade två rum. Varje gång hon skulle hälsa på sin pappa så kom Rummet på tal. Därför hade jag i smyg alltid önskat mig att mina föräldrar skulle skiljas, eftersom jag då skulle få två rum. Vilket lyx.
Med den erfarenheten funderar jag på en vän till mig som häromveckan ifrågasatte om evig kärlek verkligen existerar.
Jag tror det.
Frågan är i stället definitionen av evig. Om Evig Kärlek är ett älskande par som träffas, blir kära och sen lever ihop i ett parförhållande tills de går bort/dör/går vidare till nästa liv så visst, de formen av kärlek finns ju.
Dock tror jag att vi, i västvärlden åtminstone, sätter orimliga krav på Kärleken som någon form av familjesystem.
Här ska vi - trots att de flesta idag inte gör så - leva enligt Volvo-hund-bostadsrätt-man-fru-barn-bilden. Kanske därför att det är snyggt. Samtidigt påverkar den bilden också pressen på den redan jVi-har-så-mycket-att-leva-upp-till-pressade familjen ytterligare. Tron om att barnen är lyckligast i en familj där föräldrarna bor ihop köper jag inte riktigt.
En annan vän till mig hade följande dialog med en bekant:
- Är ni kära?
- Neej
- Men, du vet, kärleken går ju upp och ned... Rid ut stormen så hittar ni nog tillbaka. Går ni i terapi?
- Vi har gjort det ett par vändor.
- Men pröva vår terapeut. Hon är svinbra. Jag mejlar numret. Hon hjälper er nog på rätt köl!
Om hon inte gör det då? Hur många terapivändor senare får man gå vidare? Eller, som vissa säger: Ge Upp?
Mina föräldrar, eller snarare min mamma, Gav Upp när jag var sex år. Men i mina barnaögon så gav hon inte upp. Hon gav mig mer utrymme. Jag var plötsligt lugn inuti. Hade en känsla av harmoni. Nu skulle jag äntligen få en riktig mor-dotter kontakt.
Tyvärr höll separationen bara i sex månader innan passionen drev de tillbaka till varandra. Men vilka softa sex månader! Jag hade ett eget rum PLUS rummet där mina bröder skulle sova när de hälsade på och där fanns en våningssäng som man kunde bygga om till koja. Det hade jag i sex månader.
Åter till det här med så kallad evig kärlek.
Jag tror att kärleken är evig i stunden och det är där nyckeln sitter. I den stunden vi känner kärlek så känner vi en känsla av evighet. I alla fall jag. Genom den fullkomliga känslan kan evigheten sitta i en natt, en vecka, månader eller år. När sen kärlekskänslan ändrar form till vänskap, eller bara förvinner, då får vi på något vis tacka för den tiden som evighetskänslan varade. För den kom ju av en anledning. Trolightvis för att vi ska utvecklas på något vis.
Vi är alla lärare och vi är alla elever.
Stämningen var spänd. Pappas ständigt närvarande Coca-Cola-rödvinsblandning skvalpade till och med i glaset som han höll i. Och efter en viss tvekan kom de där orden:
- Vi ska skiljas.
Och ett sug av lycka gick genom min mage. Som ett
- Yiiihaaa! Två rum!!! Jag ska få två rum. Två, Two, Dos!!!!
Det är sant. Ungefär så kändes det. Jag hade nämligen en kompis, Annika, som hade två rum. Varje gång hon skulle hälsa på sin pappa så kom Rummet på tal. Därför hade jag i smyg alltid önskat mig att mina föräldrar skulle skiljas, eftersom jag då skulle få två rum. Vilket lyx.
Med den erfarenheten funderar jag på en vän till mig som häromveckan ifrågasatte om evig kärlek verkligen existerar.
Jag tror det.
Frågan är i stället definitionen av evig. Om Evig Kärlek är ett älskande par som träffas, blir kära och sen lever ihop i ett parförhållande tills de går bort/dör/går vidare till nästa liv så visst, de formen av kärlek finns ju.
Dock tror jag att vi, i västvärlden åtminstone, sätter orimliga krav på Kärleken som någon form av familjesystem.
Här ska vi - trots att de flesta idag inte gör så - leva enligt Volvo-hund-bostadsrätt-man-fru-barn-bilden. Kanske därför att det är snyggt. Samtidigt påverkar den bilden också pressen på den redan jVi-har-så-mycket-att-leva-upp-till-pressade familjen ytterligare. Tron om att barnen är lyckligast i en familj där föräldrarna bor ihop köper jag inte riktigt.
En annan vän till mig hade följande dialog med en bekant:
- Är ni kära?
- Neej
- Men, du vet, kärleken går ju upp och ned... Rid ut stormen så hittar ni nog tillbaka. Går ni i terapi?
- Vi har gjort det ett par vändor.
- Men pröva vår terapeut. Hon är svinbra. Jag mejlar numret. Hon hjälper er nog på rätt köl!
Om hon inte gör det då? Hur många terapivändor senare får man gå vidare? Eller, som vissa säger: Ge Upp?
Mina föräldrar, eller snarare min mamma, Gav Upp när jag var sex år. Men i mina barnaögon så gav hon inte upp. Hon gav mig mer utrymme. Jag var plötsligt lugn inuti. Hade en känsla av harmoni. Nu skulle jag äntligen få en riktig mor-dotter kontakt.
Tyvärr höll separationen bara i sex månader innan passionen drev de tillbaka till varandra. Men vilka softa sex månader! Jag hade ett eget rum PLUS rummet där mina bröder skulle sova när de hälsade på och där fanns en våningssäng som man kunde bygga om till koja. Det hade jag i sex månader.
Åter till det här med så kallad evig kärlek.
Jag tror att kärleken är evig i stunden och det är där nyckeln sitter. I den stunden vi känner kärlek så känner vi en känsla av evighet. I alla fall jag. Genom den fullkomliga känslan kan evigheten sitta i en natt, en vecka, månader eller år. När sen kärlekskänslan ändrar form till vänskap, eller bara förvinner, då får vi på något vis tacka för den tiden som evighetskänslan varade. För den kom ju av en anledning. Trolightvis för att vi ska utvecklas på något vis.
Vi är alla lärare och vi är alla elever.
En uppdatering om vad jag gör i mitt yrkes...
En uppdatering om vad jag gör i mitt yrkesliv - för er som gillar att läsa. Babydays har jag ju redan lagt ut bilder på så den känns presenterad. Men i den samiska tidningen Nourat skrev jag om samiska AUF ungdomarnas sorgearbete efter Utöyatragedin. Kan vara något för er som vill djupdyka i Svensk ursprungskultur. Ni kan också läsa ett personporträtt av mig på samer.se annars gör jag lättillgängliga återkommande jobb för poppius.se. Kommer inte på något mer som är aktuellt just nu men snart kommer nya texter... Det var i alla fall några grejor så att ni inte behöver undra om jag sover mig igenom livet. Nu ska jag doppa sinnena i Författarskolans skönlitteratur...
Det är Babydays ni ska kolla efter på stan...
Det är Babydays ni ska kolla efter på stan...
SMS-inlägg
Bra stipendium
Weledastipendiet ger pengar till den som gör en bra grej sör hållbar utveckling. Ta chansen och skapa förändring!
Hittat en cool sida som är en riktig inspi...
Hittat en cool sida som är en riktig inspiration för mig som journalist: www.ajour.se hjälper oss att hålla oss ajour. Kul tycker jag som lätt går in i mitt och därmed hamnar bakom flötet...
Okej, då var det dags igen...
Jag tror att det gått ungefär ett år sen jag bestämde mig för att blogga om min personliga resa.
Mina mål då:
Snygg.
65 kg.
Skribent och egenföretagare med stabil inkomst.
Leverantör av skrivarkurser i Spanien.
Mål 1, dvs snygg:
Det handlar om en känsla - inte ett utseende som ska bedömas av andra - som kommer inifrån. Känner du dig snygg. Alltså på riktigt, och inte bara "medmaskenpåsnygg", då är du det. Håller ni med? Det är mitt mål. Jag specificerar det så jag slipper kallas utseendefixerad. Well, assååå, jag skulle ju inte banga J-Lo's ass... Men mitt ass kommer också tända hetta när jag landar i min egen skönhetsbild. För det är dit jag vill. Landa i min egen skönhetsbild.
Som en tidigare kollega påminde mig om: Släng oversizekläderna och dra på dig din figur. Det har jag faktiskt hjort. >en bit på väg med andra ord.
Ett annat steg som jag har tagit är att promenera i Järvaterrängen en knapp timme om morgnarna. Det drar åt gravidhuden och ger mig bättre hållning som i sin tur genererar i bättre självförtroende. I'm on my way, my loves ;)
Mål 2, 65 kg:
Nope. Jag är inte där. Men nu har jag inset ett par saker. Rött kött är inte för mig. Min kropp skriker typ nej när jag äter det. Just nu i alla fall. Sen jag tog steget att sluta med det så har jag bytt till ost, bönor, nötter mm och det, tillsammans med mina powerwalks, ger långsamt resultat.
Sen är det en annan sak som har hänt. En konstig sak som jag bara kan tolka som en manifestation. Jag börjar se mig som smal igen. Det är en inre upplevelse och den är jättestark. Det påverkar mig till att fysiskt också uppleva mig som lättare och i och med det så rör jag mig mer och äter mer "lätt" mat. I like!
Mål 3, skribent och egenföretagare med stabil inkomst:
Nu har jag grundkursen i journalistik, intervjuteknik och reportagekurs bakom mig. Jag driver min enskilda firma på heltid(!!!) och debiterar mina kunder för journalisitska uppdrag. Yeeeeeeeeeeeeeeeeesssss!!!!!
Inkomstens stabilitet lämnar jag till universum som får ta hand om den delen.
Mål 4, Leverantör av skrivarkurser i Spanien:
Jag har, via Jajja där jag jobbade fram till oktober, kommit i kontakt med en resebyrå som är intresserade av att prata vidare om skrivarresorna. Dessutom har en gammal kontakt till mig från Spanien köpt skolan i Vejer De La Frontera. Så, vi är på väg. En långsam väg och det är bra.
Det var en uppdatering av året som gått. Nu rockar vi, okej?
Puss
Mina mål då:
Snygg.
65 kg.
Skribent och egenföretagare med stabil inkomst.
Leverantör av skrivarkurser i Spanien.
Mål 1, dvs snygg:
Det handlar om en känsla - inte ett utseende som ska bedömas av andra - som kommer inifrån. Känner du dig snygg. Alltså på riktigt, och inte bara "medmaskenpåsnygg", då är du det. Håller ni med? Det är mitt mål. Jag specificerar det så jag slipper kallas utseendefixerad. Well, assååå, jag skulle ju inte banga J-Lo's ass... Men mitt ass kommer också tända hetta när jag landar i min egen skönhetsbild. För det är dit jag vill. Landa i min egen skönhetsbild.
Som en tidigare kollega påminde mig om: Släng oversizekläderna och dra på dig din figur. Det har jag faktiskt hjort. >en bit på väg med andra ord.
Ett annat steg som jag har tagit är att promenera i Järvaterrängen en knapp timme om morgnarna. Det drar åt gravidhuden och ger mig bättre hållning som i sin tur genererar i bättre självförtroende. I'm on my way, my loves ;)
Mål 2, 65 kg:
Nope. Jag är inte där. Men nu har jag inset ett par saker. Rött kött är inte för mig. Min kropp skriker typ nej när jag äter det. Just nu i alla fall. Sen jag tog steget att sluta med det så har jag bytt till ost, bönor, nötter mm och det, tillsammans med mina powerwalks, ger långsamt resultat.
Sen är det en annan sak som har hänt. En konstig sak som jag bara kan tolka som en manifestation. Jag börjar se mig som smal igen. Det är en inre upplevelse och den är jättestark. Det påverkar mig till att fysiskt också uppleva mig som lättare och i och med det så rör jag mig mer och äter mer "lätt" mat. I like!
Mål 3, skribent och egenföretagare med stabil inkomst:
Nu har jag grundkursen i journalistik, intervjuteknik och reportagekurs bakom mig. Jag driver min enskilda firma på heltid(!!!) och debiterar mina kunder för journalisitska uppdrag. Yeeeeeeeeeeeeeeeeesssss!!!!!
Inkomstens stabilitet lämnar jag till universum som får ta hand om den delen.
Mål 4, Leverantör av skrivarkurser i Spanien:
Jag har, via Jajja där jag jobbade fram till oktober, kommit i kontakt med en resebyrå som är intresserade av att prata vidare om skrivarresorna. Dessutom har en gammal kontakt till mig från Spanien köpt skolan i Vejer De La Frontera. Så, vi är på väg. En långsam väg och det är bra.
Det var en uppdatering av året som gått. Nu rockar vi, okej?
Puss
