Minutsnabb vänskap
Barndomsvänner, mammakompisar, respektive, släktingar, någon man träffade på en språkresa eller en semester eller en längre utlandsresa, arbetskollegor...
Och sen finns de här som berör en direkt, vid första ögonkastet. Nu syftar jag på de där inhopparna, som verkligen fastnar i själen.
Jag har varit med om det flera gånger i livet och varje gång så känns det på ett alldeles särskilt sätt inne i mig. Djupt inuti. Det spelar egentligen ingen roll vad som sägs vid ett sånt möte utan vänskapen finns där ändå - utan att underhållas.
Vissa relationer tror jag handlar om att man naturligt har lika värderingar och att den utstrålas i ögonkontakten, kroppsspråket och betoningen av vissa ord.
Till exempel en gammal väninna till mig. Vi ses ungefär en gång varje / vartannat år. Vi umgås inte enskilt heller även om jag tror att vi skulle kunna. Men hon finns i mitt hjärta. Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om jag hade akut behov av en vänskap och jag tror att hon känner likadant. Den relationen grundas tydligt i att vi har lika värderingar.
Sen finns det andra relationer som jag tror handlar om mer spirituell kontakt. Jag skriver det så för att jag tror att vi lever hundratals liv efter varandra och vissa människor träffar man i flera liv - fast i olika former. Ni vet de som man kanske bara möter en gång men man vet redan innan man har pratat med varandra att det finns någonting särskilt i luften. Så särskilt så det känns som om man bara vill vara nära den andra.
Också fyllekontakterna då... Man lär känna varandra på typ sommarfesterna och har galet kul tillsammans. Vid småtimmarna har alkoholen runnit ur men man sitter fortfarande och pratar. Varje gång man ses efter det så minns man vilken härlig person den andra var och kontakten kommer alltid finnas där - om inte förtrollningen bryts. Fast kanske grundas det egentligen i att man vid första kontakten redan på festen hamnade i den där särskilda zonen av minutsnabb vänskap?
Jag bodde i Göteborg ett år när jag var tonåring. Då hängde jag med en kille ett tag som hette Bob. Han hade en syster, Kim, och hon var en sån där minutsnabb vänskap. Vi fastnade för varandra direkt och ingen av oss förstod säkert varför. Jag och Bob fungerade inte i längden. Jag åkte från Göteborg till en bondgård i Ohio och därifrån vidare till Stockholm. Han hamnade på en massa olika båtar och reste säkert runt jorden tio varv. Men genom åren så har jag då och då tänkt på dem, Bob och Kim, och undrat hur det har gått för dem och vad de gör. Så häromdagen så letade jag reda på dem på facebook och det visade sig att Kim bor i Stockholm. Jag ringde henne och i förrgår var vi och käkade en vinlunch på Djurgården. Hur trevligt som helst och jag tror att den minutsnabba vänskapen som vi fick i Göteborg 1989-90 kommer leda till en mycket mer senarelagd och djupare vänskap.
Det jag ville säga med mitt morgonrabbel är egentligen att jag tror att vänskap inte behöver ständig bensin, som parrelationer, utan ibland finns den bara där. I ett ögonkast eller en beröring eller ett samförstånd i luften mellan två personer, så kallad energi.
Ha en fin dag
Och sen finns de här som berör en direkt, vid första ögonkastet. Nu syftar jag på de där inhopparna, som verkligen fastnar i själen.
Jag har varit med om det flera gånger i livet och varje gång så känns det på ett alldeles särskilt sätt inne i mig. Djupt inuti. Det spelar egentligen ingen roll vad som sägs vid ett sånt möte utan vänskapen finns där ändå - utan att underhållas.
Vissa relationer tror jag handlar om att man naturligt har lika värderingar och att den utstrålas i ögonkontakten, kroppsspråket och betoningen av vissa ord.
Till exempel en gammal väninna till mig. Vi ses ungefär en gång varje / vartannat år. Vi umgås inte enskilt heller även om jag tror att vi skulle kunna. Men hon finns i mitt hjärta. Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om jag hade akut behov av en vänskap och jag tror att hon känner likadant. Den relationen grundas tydligt i att vi har lika värderingar.
Sen finns det andra relationer som jag tror handlar om mer spirituell kontakt. Jag skriver det så för att jag tror att vi lever hundratals liv efter varandra och vissa människor träffar man i flera liv - fast i olika former. Ni vet de som man kanske bara möter en gång men man vet redan innan man har pratat med varandra att det finns någonting särskilt i luften. Så särskilt så det känns som om man bara vill vara nära den andra.
Också fyllekontakterna då... Man lär känna varandra på typ sommarfesterna och har galet kul tillsammans. Vid småtimmarna har alkoholen runnit ur men man sitter fortfarande och pratar. Varje gång man ses efter det så minns man vilken härlig person den andra var och kontakten kommer alltid finnas där - om inte förtrollningen bryts. Fast kanske grundas det egentligen i att man vid första kontakten redan på festen hamnade i den där särskilda zonen av minutsnabb vänskap?
Jag bodde i Göteborg ett år när jag var tonåring. Då hängde jag med en kille ett tag som hette Bob. Han hade en syster, Kim, och hon var en sån där minutsnabb vänskap. Vi fastnade för varandra direkt och ingen av oss förstod säkert varför. Jag och Bob fungerade inte i längden. Jag åkte från Göteborg till en bondgård i Ohio och därifrån vidare till Stockholm. Han hamnade på en massa olika båtar och reste säkert runt jorden tio varv. Men genom åren så har jag då och då tänkt på dem, Bob och Kim, och undrat hur det har gått för dem och vad de gör. Så häromdagen så letade jag reda på dem på facebook och det visade sig att Kim bor i Stockholm. Jag ringde henne och i förrgår var vi och käkade en vinlunch på Djurgården. Hur trevligt som helst och jag tror att den minutsnabba vänskapen som vi fick i Göteborg 1989-90 kommer leda till en mycket mer senarelagd och djupare vänskap.
Det jag ville säga med mitt morgonrabbel är egentligen att jag tror att vänskap inte behöver ständig bensin, som parrelationer, utan ibland finns den bara där. I ett ögonkast eller en beröring eller ett samförstånd i luften mellan två personer, så kallad energi.
Ha en fin dag
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du satte verkligen ord på många av mina känslor. Du är en sån vän som alltid finns i mitt hjärta utan att vi underhåller det med att fysiskt ses just nu... Jag kallar dig själsfriende utan att veta varför egentligen. Du bara berör! Lite roligt att min syster ibland frågar om dig (har nämnt dig en gång), hon är expert på att läsa av. Tack vare henne så känner jag att du har en ännu större plats i mitt hjärta.
Trackback
