formamittliv

Det finns stunder  då man vill stanna upp.
Andas ut.
Känna i stället för att tänka.

Jag tror att de stunderna är viktiga, inte bara för att hinna reflektera, utan för att ta emot reflektionerna så att de kan landa i själen. Därmed kan sinnena hänga med och man får möjlighet att välja om dagen, månaden, livets väg.

Det är jul snart och julen innebär inte bara värme, nytända stearinljus och grandoft. Det innebär också press på julklappar, fixa god mat, sprit.
Det är grymt gott med god mat - men det är även en överkonsumtion av naturens tillgångar som många av oss bara hänger med i utan att medvetet ha valt det  själva.

Jag stannade upp häromdagen och kom på att jag i år väljer bort julskinkan och allt annat kött. Inte bara för att min son spopntant har valt  bort kött eftersom han tycker det är oschysst att döda djur, utan för att jag har gjort samma val. Mitt val gjorde jag utifrån vaad jag tror att min kropp mår bäst av.
Dessutom så mår jag illa av tanken på hur vi behandlar djuren.

Jag har svårare att välja bort överkonsumtionen av julklappar men antar att det blir nästa steg. När jag orkar.
För jag orkar inte alltid. Och jag vill orka med mina val så att de alla kommer inifrån och därmed blir långsiktiga.

Vad jag vill uppmana till är att göra medvetna val. För att göra medvetna val så behöver vi öppna våra ögon och ta reda på fakta. Om oss själva och om vad vi erbjuds, och väljer att, ta emot.

Vet ni till exempel att en orsak till depression sägs vara mineralbristen som man får vid för stort intag av fosforsyra (som finns i Coca Cola och fabrikstillverkad mat / skräpmat)?
Jag visste det inte tidigare men nu när jag vet kan jag göra ett medvetet val. Vill jag dricka fosfortillsatta drycker eller inte. 
Vill du dricka det? Bryr du dig om att det är fosfor i? Bryr jag mig om det?

Vill du äta en kyckling som har blivit hängd upp och ned levande?
Vill du äta en gris som blivit stressad till den grad att näringsämnena i köttet minskat drastiskt?
Vill du att ditt barn ser p tv program som gör att han / hon drömmer mardrömmar natten efter?

Fan, jag ser att jag säkert låter lite flippad när jag skriver det här men jag reagerar starkt på vad vi levereras av idag.

Well, hoppas mina tankar ger er något.

Jag välkomnar alla som vill få ut mer av sig själva till min kurs:


Livsvision och Målbildning.

Syfte med kursen:

Att hitta sin egen vision av vad du vill ha ut av livet och med det som utgångspunkt specificera eget/egna mål.

Kursen innehåll:

Specificera sin egen livsvision
Specificera sina egna mål utifrån sin livsvision.
Energigivare / energitjuvar - Vad fyller de för syfte? Hur känner man igen dem?
Inre styrkor
Egna fördomar
Rädslor
Vision board
Samtal

Tror det var hela innehållet men samtidigt kommer jag låta kursen utvecklas efter hand.

Antal träffar:

5 träffar a 2 timmar under våren med ca två veckors mellanrum.

Kostnad:

Den kommer kosta 2800 - men eftersom det här är första omgången så har jag sagt att ni betalar det ni tycker den är värd och efter egen ekonomi.


Är du intresserad? Mejla då mig på [email protected]



Med värme/

De signifikerar vem du är.
De hjälper dig att göra dina val.
Och därigenom blir du en fri varelse.
Det är dina värderingar vi pratar om nu.

Jag tror att alla som har kontakt med sina känslor kan skapa värderingar.
Värderingar är känslor men känslor behöver inte bli värderingar.

För att skapa värderingar behövs en förståelse. Förståelsen skapas genom kunskap. Därför går vi i skolan. För att tillgodose kunskapen om oss människor, vår historia och hur och varför vi har något som mänskliga rättigheter. Vi får kunskap om djuren och deras historia. Vi lär oss varför kvinnan gick "till kamp" och naturens värde för alla världens varelser och vår överlevnad.
Den kunskapen har alla vi etniska svenskar som bor i Sverige förhoppningsvis fått.
Men vi kan inte utifrån all den kunskap skapa värderingar om vi inte har kontakt med vårt inre. Om vi inte vågar känna. En annan sak som gör att vi förlorar kontakten med våra värderingar är avstånd från sakfrågan.

Jag är till exempel uppväxt i Husby och Rissne (Sundbyberg). Till Husby kom jag som 2,5 åring från Peru och till Risnne och Hallonbergsskolan kom jag som 13 åring. Genom den uppväxten skapades mina värderingar.

Till exempel tycker jag det är viktigt att alla människor, oavsett etnicitet, ekonomisk situation, hemförhållanden och könstillhörighet har rätt till samma läroplan, samma utrymme i klassrummet och utanför den, samma tillgång till lärare och stödpersonal. Jag anser också att alla barn som bor i Sverige, oavsett asyl eller inte, har rätt till samma sjukvård.
Ett Vi och Dem tänk är inte tillbörligt i en värld som vi alla är en del av och tar resurser från.

Det är trots allt så att vi är ett av de länder som till viss del utarmar andra länder genom att tömma de på sina egna produkter via de sk frihandelsavtalen som finns.  Frihandelsavtalen är på gott och ont och jag har inte ännu tagit ställning till vad jag tycker om dessa men jag har tagit ställning till att jag anser att vi inte kan värdera en till Sverige kommen person lägre än min etniskt svenska granne.
Lika lite som jag ser mig själv ha mindre rättigheter till svensk sjukvård än henne, lika starkt känner jag för att en nykommen hit ska få rätt till allt det som jag har rätt till.

Idag ger Sverige 0,7 procent av vår bnp (Bruttonationalproodukt) i ekonomiskt bistånd till världens U-länder. Samtidigt subventionerar Sverige och resten av världens I-länder jordbruket med 300 miljarder kronor (alltså totalt sett). Det är sex gånger så mycket som det totala biståndet till U-länderna. Vi subventionerar alltså sex gånger mer än vi ger. Det betyder attt vi skulle kunna ge väldigt mycket mer än dessa 0,7 procenten av bnp-n? Är det så enkelt?

Jag tror att Ge, det kan man alltid göra. I litet och i stort. Men för att ge måste vi våga ha värderingar. För att ha värderingar behöver vi Känna och vara beredda på att ta in Kunskap.

Jag ber er att ta in denna Kunskap. Jag ber er att våga Känna. Jag ber er att vågaa ha Värderingar. Det är vår mänskliga rättighet och samtidigt en skyldighet gentemot våra barn.

Tack.

Jag vill bara ha gott i mitt liv och tror att om jag enbbart väljer det goda och inte "inte-väljer" det som är tomt eller överbalanseras åt det negativa hållet - då hamnar jag i ett automatiskt flow. Ett flow som, om jag ständiigt fortsätter välja den sköna känslan, inte kan rubbas.

Jag tror det. Eftersom universums lagar alltid ger dig efter ditt val, så bör så bli.

Med att inte "inte-välja" så menar jag så här:

Om någonting som dyker upp stör mig och jag tänker att det här vill jag absolut inte ha och enträget försöker vifta bort det, då "inte-väljer" jag det. Det är lika med att jag lägger min energi på att vifta borrt det och därigenom så koncentreras en stor del av min kraft på just den saken som stör mig. Med andra ord så har jag i alla fall släppt in det i mitt liv. Just det som jag ine ville ha.
Därför försöker jag att bara strunta i de sakerna / energitjuvarna / tråkigheterna som jag vill Vara Utan.

Jag vill ägna samma kärlek (som jag beskriver här ovan) till min kropp som jag under de senaste tio åren har givit min själ.
Jag tror faktiskt att jag har hittat den kroppen som jag vill ha i min sinnebild så nu ska jag börja leva ut den känslan.
Jag ska börja som jag gjorde med själen och meditera ett kroppsmantra om morgnarna och kvällarna. Det skapar ett skönt fokus.

Med kärlek

I somras bestämde jag mig för att jag skulle leva mitt liv efter min magkänsla.
Jag tror att jag, även om mitt djupaste jag förstod, inte riktigt insåg vilken resa det valet skulle innebära.
Jag hade hittat en kontaktväg till det utrymmet precis i mitten nedanför brösten.
Där sitter den, Magkänslan / Själen / Sanningen / Intuitionen. Ja, det är så jag kallar den.
Kartan till livet.

Under de åren då jag pausade för att arbeta mig igenom alla förträngda känslor från uppväxten så var det just där det gjorde ont. Då kallades den magkatarr.
Precis som att det kändes alldeles mjukt och skönt där när jag fick barn. Då kallades den kärlek.
Eller att det är där det pirrade, likt fjärilar, när jag upptäckte första kärleken. Då kallades den förälskelse.
Det är också därifrån jag ibland kan känna det som en silvertråd som drar mig i en viss riktning emellanåt. Då kallades den intuition.

Och tillsammans med min Själ så blir det bra.

Den har aldrig fel och det kan inte bli fel om du tillåter dig själv att andas ut och ta in - inifrån.

Bär inte själv på så mycket smärt längre, men för er som gör så delar jag den här sköna tanken:

Jag vill rensa här hemma.
I mitt rensande vill jag rena min själ genom att enbart behålla det som jag har använt det senaste året.

Troligtvis kommer jag inte göra det här men önskan finns, så jag börjar med att göra det i mitt sinne:

Jag tar fram tre enorma lådor per rum.

• På en av lådorna skriver jag "Har använts det senaste året". Allt i den lådan vill jag behålla.

• På den andra lådan skriver jag "Ge vidare". I den lådan lägger jag allt som jag inte har använt på 12 månader - för troligtvis kommer jag aldrig ens sakna de sakerna.
• På den sista lådan skriver jag "Lägg undan". I den lådan lägger jag saker som jag vill testa om jag kommer sakna de närmaste 12 månaderna.

Den lådan ska jag tejpa om väl. Har jag, under det närmaste året, inte en öppnat lådan så är det väl bara att köra
iväg den...
Jag vet att det här än så länge enbart sker i mitt huvud men jag vet också att eftersom det har skett i mitt huvud x antal gånger det senaste året så bör det någon dag, när som helst, även ske i verkligheten som är utanför min kropp.

Herregud jag blev ju vegetarian så då ska jag väl för tusan även kunna packa några lådor.

Vi, i västvärlden i alla fall, brukar tala negativt om känslor som kan få oss att gråta. Och hur lätt har vi inte att säga "Snälla, gråt inte" alternativt "torka tårarna nu".

Själv gråter jag säkert en gång i veckan. Jag gråter av skratt, av vrede, frustration, sorg, trötthet... Jag har helt enkelt nära till mina tårar.
Och jag gillar det. Jag gillar att jag har nära till känslouttryck som är naturliga.

Sen, att det utmanar andra, jaaa... Det får vara så. Inte för att jag har rebellbehov utan för att jag tänker att det förhoppningsvis utmanar de av en anledning. Att det kanske når någonting inom dem som har behov av att bli berört.
Givetvis sitter jag inte och pressar fram tårar men om de kommer av naturliga skäl så tänker jag att även den som befinner sig i närheten kanske behöver "mina tårar".

Flummigt men en tanke som kanske tål att beröra oss... Eller nåt.

Vad tror ni?

Vi har alla sociala roller - ni vet det där vi klär oss i när vi gör entré i en social grupp.

Rollerna kan te sig olika.
Till exempel Lisa som alltid fnittrar lite för mycket när gruppen till störst del består av folk hon inte känner - medan hon i mindre sammanhang, där hon känner alla närvarande väl, är lugn och fnittret är som bortblåst.
Eller Anders som alltid står vid spisen, med ryggen mot gästerna, när folk kommer hem till honom.
En annan tydlig roll är den där som alltid, verkligen alltid, kommer en timme senare än alla andra men när hon / han kommer får personen allas uppmärksamhet.

Jag har frågat mina närmaste vänner om vilken min sociala roll är och svaren jag fick var verkligen överväldigande. Det jag fick höra var bland annat

Jag går ju en webbutbildning i retorik / föreläsarteknik nu. Den ges av Snackasnyggt. I den tas det upp hur man ska fånga upp lyssnarnas fördomar direkt. Detta för att väldigt förenklat, få dem att fokusera på vad du vill förmedla i stället för att fundera över sina fördomar om dig som talare. Bland annat nämns det att vi svenskar är väldigt fokuserade på ålder och att vi därför bör ta upp vår ålder direkt - annars kommer lyssnarna sitta och grunna på vilken siffra som passar mig.

Då börjar ju jag givetvis gå i spinn. Ni som någon gång har träffat mig vet att jag ser ung ut (i alla fall innan man fokar på mina silverslingor). Av den anledningen hamnar jag ofta i åldersfällan i konversationer. Jag säger fällan eftersom det är krångligt att ta sig upp ur det nätet.

Jag prenumererar på lite nyhetsbrev och mejl som förgyller mina måndagar och gör veckan mer innehållsrik. Ett av dessa kommer från Olof Röhlander som arbetar som inspiratör och mental tränare (nya ordet för coach gissar jag).

I veckans peptalk skriver han om att göra val och det har jag nu gått igång på.

Jag har en del människor runt omkring mig som är rädda för det här med val. Det är som om de upplever val som någonting farligt. Det är typ:

En av mina vänner sade till mig häromdagen att hon upplever det som om jag har gjort en så otrolig resa sen jag hookade med min man. Det var snart åtta år sen som vi bestämde oss för att "resa livet" ihop.
Min väninna har rätt. I den här resan som vi har gjort ihop har min del varit enorm.

Jag minns när vi sågs att jag ständigt hade följe av det som jag då kallade för mina "demoner". Ett dramatiskt ord som för mig också kändes så. Demonerna som följde mig var iklädda minnesskrudar av en alltför hård uppväxt i en familj som inte hittade en enkel väg till kärlek, utan i stället valde slag, alkohol och hårda ord. Dessa demonerna hade med åren gjort mig till en väldigt osäker själ och jag hade, när jag äntligen fick till det med min man som jag trånat efter i sju år, ingen balans att stå stadigt på.
Det har varit en lång väg från att låta min utstrålning vara en ren reflektion av personerna runt mig till att låta mig stråla ut inifrån mig själv.
Jag har låtit min resa fokusera på att bygga mig själv från rötterna och hela vägen upp tills jag i somras bestämde mig för att helt låta mitt liv styras av min magkänsla. Det blir en del, ur andras perspektiv, konstiga val även om de i mig känns så rätt.

Emellanåt dock, som i dag, har jag svårt att få kontakt med de där rötterna. Även om jag känner dem starkt så känner jag mig också vilsen och det är precis som om jag svävar någon centimeter ovanför marken tots att jag vill stå stadigt.

Någon som känner igen sig?