Med rötterna flytande ovanpå
En av mina vänner sade till mig häromdagen att hon upplever det som om jag har gjort en så otrolig resa sen jag hookade med min man. Det var snart åtta år sen som vi bestämde oss för att "resa livet" ihop.
Min väninna har rätt. I den här resan som vi har gjort ihop har min del varit enorm.
Jag minns när vi sågs att jag ständigt hade följe av det som jag då kallade för mina "demoner". Ett dramatiskt ord som för mig också kändes så. Demonerna som följde mig var iklädda minnesskrudar av en alltför hård uppväxt i en familj som inte hittade en enkel väg till kärlek, utan i stället valde slag, alkohol och hårda ord. Dessa demonerna hade med åren gjort mig till en väldigt osäker själ och jag hade, när jag äntligen fick till det med min man som jag trånat efter i sju år, ingen balans att stå stadigt på.
Det har varit en lång väg från att låta min utstrålning vara en ren reflektion av personerna runt mig till att låta mig stråla ut inifrån mig själv.
Jag har låtit min resa fokusera på att bygga mig själv från rötterna och hela vägen upp tills jag i somras bestämde mig för att helt låta mitt liv styras av min magkänsla. Det blir en del, ur andras perspektiv, konstiga val även om de i mig känns så rätt.
Emellanåt dock, som i dag, har jag svårt att få kontakt med de där rötterna. Även om jag känner dem starkt så känner jag mig också vilsen och det är precis som om jag svävar någon centimeter ovanför marken tots att jag vill stå stadigt.
Någon som känner igen sig?
Min väninna har rätt. I den här resan som vi har gjort ihop har min del varit enorm.
Jag minns när vi sågs att jag ständigt hade följe av det som jag då kallade för mina "demoner". Ett dramatiskt ord som för mig också kändes så. Demonerna som följde mig var iklädda minnesskrudar av en alltför hård uppväxt i en familj som inte hittade en enkel väg till kärlek, utan i stället valde slag, alkohol och hårda ord. Dessa demonerna hade med åren gjort mig till en väldigt osäker själ och jag hade, när jag äntligen fick till det med min man som jag trånat efter i sju år, ingen balans att stå stadigt på.
Det har varit en lång väg från att låta min utstrålning vara en ren reflektion av personerna runt mig till att låta mig stråla ut inifrån mig själv.
Jag har låtit min resa fokusera på att bygga mig själv från rötterna och hela vägen upp tills jag i somras bestämde mig för att helt låta mitt liv styras av min magkänsla. Det blir en del, ur andras perspektiv, konstiga val även om de i mig känns så rätt.
Emellanåt dock, som i dag, har jag svårt att få kontakt med de där rötterna. Även om jag känner dem starkt så känner jag mig också vilsen och det är precis som om jag svävar någon centimeter ovanför marken tots att jag vill stå stadigt.
Någon som känner igen sig?
Kommentarer
Trackback
