Så kallad Evig Kärlek
Jag minns när jag var 6 år och mina föräldrar för första gången bad mig sätta mig vid köksbordet med de. Vi brukade sitta vid köksbordet, det var inte det, det var att det bara var vi. Inte mina bröder.
Stämningen var spänd. Pappas ständigt närvarande Coca-Cola-rödvinsblandning skvalpade till och med i glaset som han höll i. Och efter en viss tvekan kom de där orden:
- Vi ska skiljas.
Och ett sug av lycka gick genom min mage. Som ett
- Yiiihaaa! Två rum!!! Jag ska få två rum. Två, Two, Dos!!!!
Det är sant. Ungefär så kändes det. Jag hade nämligen en kompis, Annika, som hade två rum. Varje gång hon skulle hälsa på sin pappa så kom Rummet på tal. Därför hade jag i smyg alltid önskat mig att mina föräldrar skulle skiljas, eftersom jag då skulle få två rum. Vilket lyx.
Med den erfarenheten funderar jag på en vän till mig som häromveckan ifrågasatte om evig kärlek verkligen existerar.
Jag tror det.
Frågan är i stället definitionen av evig. Om Evig Kärlek är ett älskande par som träffas, blir kära och sen lever ihop i ett parförhållande tills de går bort/dör/går vidare till nästa liv så visst, de formen av kärlek finns ju.
Dock tror jag att vi, i västvärlden åtminstone, sätter orimliga krav på Kärleken som någon form av familjesystem.
Här ska vi - trots att de flesta idag inte gör så - leva enligt Volvo-hund-bostadsrätt-man-fru-barn-bilden. Kanske därför att det är snyggt. Samtidigt påverkar den bilden också pressen på den redan jVi-har-så-mycket-att-leva-upp-till-pressade familjen ytterligare. Tron om att barnen är lyckligast i en familj där föräldrarna bor ihop köper jag inte riktigt.
En annan vän till mig hade följande dialog med en bekant:
- Är ni kära?
- Neej
- Men, du vet, kärleken går ju upp och ned... Rid ut stormen så hittar ni nog tillbaka. Går ni i terapi?
- Vi har gjort det ett par vändor.
- Men pröva vår terapeut. Hon är svinbra. Jag mejlar numret. Hon hjälper er nog på rätt köl!
Om hon inte gör det då? Hur många terapivändor senare får man gå vidare? Eller, som vissa säger: Ge Upp?
Mina föräldrar, eller snarare min mamma, Gav Upp när jag var sex år. Men i mina barnaögon så gav hon inte upp. Hon gav mig mer utrymme. Jag var plötsligt lugn inuti. Hade en känsla av harmoni. Nu skulle jag äntligen få en riktig mor-dotter kontakt.
Tyvärr höll separationen bara i sex månader innan passionen drev de tillbaka till varandra. Men vilka softa sex månader! Jag hade ett eget rum PLUS rummet där mina bröder skulle sova när de hälsade på och där fanns en våningssäng som man kunde bygga om till koja. Det hade jag i sex månader.
Åter till det här med så kallad evig kärlek.
Jag tror att kärleken är evig i stunden och det är där nyckeln sitter. I den stunden vi känner kärlek så känner vi en känsla av evighet. I alla fall jag. Genom den fullkomliga känslan kan evigheten sitta i en natt, en vecka, månader eller år. När sen kärlekskänslan ändrar form till vänskap, eller bara förvinner, då får vi på något vis tacka för den tiden som evighetskänslan varade. För den kom ju av en anledning. Trolightvis för att vi ska utvecklas på något vis.
Vi är alla lärare och vi är alla elever.
Stämningen var spänd. Pappas ständigt närvarande Coca-Cola-rödvinsblandning skvalpade till och med i glaset som han höll i. Och efter en viss tvekan kom de där orden:
- Vi ska skiljas.
Och ett sug av lycka gick genom min mage. Som ett
- Yiiihaaa! Två rum!!! Jag ska få två rum. Två, Two, Dos!!!!
Det är sant. Ungefär så kändes det. Jag hade nämligen en kompis, Annika, som hade två rum. Varje gång hon skulle hälsa på sin pappa så kom Rummet på tal. Därför hade jag i smyg alltid önskat mig att mina föräldrar skulle skiljas, eftersom jag då skulle få två rum. Vilket lyx.
Med den erfarenheten funderar jag på en vän till mig som häromveckan ifrågasatte om evig kärlek verkligen existerar.
Jag tror det.
Frågan är i stället definitionen av evig. Om Evig Kärlek är ett älskande par som träffas, blir kära och sen lever ihop i ett parförhållande tills de går bort/dör/går vidare till nästa liv så visst, de formen av kärlek finns ju.
Dock tror jag att vi, i västvärlden åtminstone, sätter orimliga krav på Kärleken som någon form av familjesystem.
Här ska vi - trots att de flesta idag inte gör så - leva enligt Volvo-hund-bostadsrätt-man-fru-barn-bilden. Kanske därför att det är snyggt. Samtidigt påverkar den bilden också pressen på den redan jVi-har-så-mycket-att-leva-upp-till-pressade familjen ytterligare. Tron om att barnen är lyckligast i en familj där föräldrarna bor ihop köper jag inte riktigt.
En annan vän till mig hade följande dialog med en bekant:
- Är ni kära?
- Neej
- Men, du vet, kärleken går ju upp och ned... Rid ut stormen så hittar ni nog tillbaka. Går ni i terapi?
- Vi har gjort det ett par vändor.
- Men pröva vår terapeut. Hon är svinbra. Jag mejlar numret. Hon hjälper er nog på rätt köl!
Om hon inte gör det då? Hur många terapivändor senare får man gå vidare? Eller, som vissa säger: Ge Upp?
Mina föräldrar, eller snarare min mamma, Gav Upp när jag var sex år. Men i mina barnaögon så gav hon inte upp. Hon gav mig mer utrymme. Jag var plötsligt lugn inuti. Hade en känsla av harmoni. Nu skulle jag äntligen få en riktig mor-dotter kontakt.
Tyvärr höll separationen bara i sex månader innan passionen drev de tillbaka till varandra. Men vilka softa sex månader! Jag hade ett eget rum PLUS rummet där mina bröder skulle sova när de hälsade på och där fanns en våningssäng som man kunde bygga om till koja. Det hade jag i sex månader.
Åter till det här med så kallad evig kärlek.
Jag tror att kärleken är evig i stunden och det är där nyckeln sitter. I den stunden vi känner kärlek så känner vi en känsla av evighet. I alla fall jag. Genom den fullkomliga känslan kan evigheten sitta i en natt, en vecka, månader eller år. När sen kärlekskänslan ändrar form till vänskap, eller bara förvinner, då får vi på något vis tacka för den tiden som evighetskänslan varade. För den kom ju av en anledning. Trolightvis för att vi ska utvecklas på något vis.
Vi är alla lärare och vi är alla elever.
Kommentarer
Trackback
